Inte ens när jag är hemma kan
jag känna att jag inte är hatad.
Du bor i samma hus som mig.
Du förstör, jag kan inte leva såhär.
Jag kan inte vara lycklig i mitt eget hem.
Det går inte och jag vet inte vad jag ska göra.
Du säger att du inte bryr dig så det kommer
ju inte gå att prata med dig.. Jag tänker inte
ens försöka. Att erkänna att man har fel
är inte svårt. Man måste lära sig att stå för
det man har gjort och det man har sagt.
Och när du säger att jag tar min kille
framför mina kompisar så vet du inte hur
mycket jag kämpar med just det. Varje dag
måste jag tänka på det. Men grejen är att
jag försöker att inte ta min kille framför
mina kompiar. Men däremot väljer jag min
kille framför mina så kallade "systrar" det
står jag för. Jag står för allt jag gör. Och inte
gör. Till skillnad från dig. Och den blicken.
Blicken du gav mig idag. Eller blickarna
du gav mig idag. Har aldrig sett värre.
Blickar fyllda med hat. Blickar jag inte
klarar av. Det va de som förstörde det
sista bra jag hade av dig. Det är borta.
När jag tänker på dig nu så är det enda
jag ser blickarna. Blickarna fyllda med hat.
Du bryr dig inte, men fuck off då.
Du bryr dig inte, lev ditt eget liv, utan mig.
Du bryr dig inte, Jag kan inte säga detsamma.
För jag bryr mig. Jag kan inte ha det såhär.
Men du bryr dig inte, så jag får leva med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar